Till innehåll på sidan

Monologer inför antagningar Teater 2019-2020

Färdighetsprov till Gymnasieskolans Estetiska program, Gren TEATER
Könen som anges i monologerna kan du ändra så som du önskar. Om du inte vill välja en av de X nedanstående texterna har du möjlighet att välja en egen monolog av en valfri dramatiker/författare. En kopia av texten (datorutskriven) ska då lämnas till juryn innan du framför den.

 

Ur ”Ensam” av Alfhild Agrell

De första dagarna på Sjöholm! Om du visste! Jag smög mig djupt in i skogen och bara skrek och skrek. Jag måste skrika — det var som allt jag gömt på ville ut, men sedan skrattade jag — skrattade till dess jag grät. Jag kände mig så lycklig! Ja, jag vet — att jag borde ha sagt dem — sagt honom — jag vet. Men jag kunde inte, inte om det gällt mitt liv. Mamma får inte se på mig, mamma har ingen rättighet att kräva, att jag ska göra min plikt. Det är inte mitt fel, att den är så tung! Förlåt mig! Förlåt mig! Mamma är ändå tusen gånger bättre än alla andra — — tusen gånger bättre. Jag vet det! Jag är bara så olycklig, så gränslöst olycklig!

 

Ur “Körsbärsträdgården” av Anton Tjechov

Mamma! … Mamma, gråter du? Min rara, snälla, underbara mamma, jag håller av dig så… jag välsignar dig. Körsbärsträdgården är såld, den finns inte mer, det är sant, sant, men gråt inte, mamma, du har alltjämt livet framför dig, du har kvar ditt goda, rena hjärta… kom med mig, kom, lilla mamma, låt oss fara härifrån tillsammans! … Vi ska plantera en ny trädgård, härligare än den här; när du får se den, kommer du att förstå och en glädje, en stilla, djup glädje ska sänka sig över din själ som solen i aftonstunden och du kommer att le, mamma! … Kom med mig, lilla älskling, kom!

 

Ur ”Författarna” av Alejandro Leiva Wenger

“Och sen när jag gick i fyran på mellanstadiet var det en kille som började i min klass, liten och spinkig - Krister. Bodde på samma gård som mig, med sin mamma och två småsyskon. Lugn kille, jävligt off. Han verkade...yani, deprimerad eller nåt. Log aldrig, lekte aldrig med oss andra och på rasterna stod han på skolgården och stirrade, såhär, alla tyckte att han var cok skum. Han var som en gammal gubbe som typ redan hade sett och gjort allt och var trött på livet. Men det konstigaste, det var vad han gjorde på kvällarna, efter skolan. Han gick ut på gården till en container som fanns lite längre bort, sen plockade han ut grejer - en tv, en sten, en stol eller vad som helst. Tunga hårda grejer. Sen, han stod där och slog sönder händerna på det. Bara slog, utan handskar eller nåt, timme efter timme, händerna blev blodiga men han fortsatte ändå, två tre timmar och sen - han gick hem. Nästa dag, samma sak.”

 

Ur ”Fem gånger Gud ” av Jonas Hassen Khemiri

JAG ÄR INTE KLAR! Jag är inte klar. Jag är inte klar, däremot är jag tomheter som ingen nämner och aldrig skrivna historier och den oinspelbara biten i början och slutet på kassetten. Jag är knutna fickhänder och gnisslande tandrader och jag är den här scenen när pjäsen börjar närma sig sitt slut och jag är antalet luftpartiklar som blir mindre och mindre för varje sekund och jag är vårt gemensamma tomrum och skammen och ljuset och insikten om att ljuset kan släckas vilken sekund som helst och…

Då blir jag känslan av instängdhet. Känslan av andnöd. Känslan av superhörsel.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dela: